rideronthestorm

Jag råkade dra på tv:n när det var reklam för
proactive, nån slags ansiktsrengöring. Där dom
sa att med "ren hy kan jag visa min personlighet igen".
Va? Har jag missat nåt? Sitter personligheten i hyn?

Det är inte lätt att ligga i krig med sin egen kropp.
Jag vet, rent teoretiskt att jag måste äta för att öka
i vikt. Jag vet att MÅSTE öka i vikt. Och enda sättet att
göra det är ju att äta. Men min kropp verkar inte vilja
ha maten. Jag åt igår, tillsammans med Fredrik (jag har
antagligen världens bästa ex som kommer med mat till
mig när jag är bakfull...) och hela kvällen mådde jag illa.
Inte bara för att det smakade mat i munnen utan även
för att jag skämdes. Skämdes för att jag hade ätit inför
någon annan. Sen skäms jag för att jag skäms, eftersom
att jag vet att jag inte får tänka så... Och sen är
karusellen igång.

Jag har alltid ansett mig själv vara för stor. Och nej, jag
jämför inte mig med andra. Det ligger en helt annan
problematik bakom. Jag har alltid velat gå ner i vikt.
Nu när jag gjort det, på ett sjukt vis, vill jag inte gå upp
igen. Men det är ju inte värt att vara så här trött, orkeslös
och matt. Så jag måste. Men nu samarbetar inte kroppen.


Dessutom är ryggen trasig konstant, och nerver kan inte
läka utan att få närning. Jag måste få ordning på den här
skiten. Få ordning på mig själv. Reda ut alla nystan i skallen.

Jag skulle göra precis vad som helst
om jag trodde att det skulle hjälpa

Undrar hur gammal man (läs jag) måste bli för att inse att
mår man piss bör man inte dricka alkohol..? Jag skulle ha
en vit helg med Emily, den resulterade i en grå fredag och
bläcksvart lördag...
Jag har bakisångest deluxe 2.0 idag och vet inte vart jag
ska ta vägen. Samtidigt som jag vill gömma mig för resten
av livet (som det känns nu) vill jag verkligen inte vara ensam.
Jag lyckades på en kväll bränna alla skepp, inte illa pinkat.

Jag hade med mig pengar till lagom mycket öl, men som vanligt
kom det korkade killar som trodde att man skulle bli intresserad
av dom ifall de bjöd på öl. Självklart tog jag ölen, men troligt att
jag skulle följa med killen hem för att han ger mig öl. Kom igen!
Välkommen till 2010. Det är dock något underhållande över
snubbar som tror att världen fungerar så. Jag blir nyfiken på om
deras teknik någonsin fungerat? Om det finns tjejer som inte
ser igenom dom tattiga försöken att supa ner en så att man ska
tappa allt omdöme. Och är inte dom här killarna lite nedvärderande
mot sig själva som tror att dom inte kommer kunna träffa nån som
skulle gilla dom utan att först få henne dyngrak? Fast det är väl så,
dom var ju idioter. Förmodligen finns det inte tjejer som gillar dom
utan att ligga på 4 i promille....

Man bör aldrig få upp hoppet för något. Eller det är ju
inte sant, självklart ska man hoppas på saker. Men inte
på saker som man har en föraning om kan gå helt åt
helvete. Jag gjorde det misstaget, började bli glad för
något som jag visste var riskabelt. Det var dumt, och jag
ångrar mig. Nu gör det ju ont. Nu känns det ju jobbigt.
Jag borde lära mig lyssna på folk i min omgivning. Det
har jag vetat länge. Men som vanligt är mitt förnuft inte
redo att ta till sig uppenbar information. Jag har en
naivitet som verkar vara obotlig. Min styrka och min
svaghet som Svenska akademien skulle ha sagt.
Lite medvind nu då? Snälla?

Igårkväll gick jag på Thåström med Matilda och David.
Fredrik tog hand om Birka, så att jag slapp känna mig
stressad. Tyvärr var inte spelningen lika magisk som förra
gången. Jag vet inte vad det var, men han var liksom lite
ojämn. Stundvis var det grymt och stundvis tappade han
lite på något vis. Men ändå så nöjd att jag gick på spelningen,
få människor är så fina som Thåström, och han spelade de
låtar jag hade hoppats på mest. Alla utom en. Så jag är nöjd ändå ;)
Jag misstänker även att förra spelningen var så magisk för min
del för att jag var i en helt annan situation då. Jag och Fredrik
hade ju flyttat ihop ganska nyligen, vi hade det bra och jag mådde
bra. Nu är jag ju mest trött och svag. Så kanske inte ska skylla allt
på herr Thåström ;)

I min värld finns det inte såna som Du.
Därför känner jag mig väldigt skeptisk...

Lägg ner. Jag orkar inte. Inte alls.

Ryggen värker något fruktansvärt. Igen. Huvudvärken verkar
dock lägga sig efter X antal liter vatten...

Jag är just hemkommen från Linus som bjudit mig på jätte
god hemmagjord sushi! Helt underbart, men båda grät ganska
mycket av wasabin, som var mycket mycket mycket starkare
än vad jag är van vid.

Det var ju meningen att jag skulle plugga hela dagen, men
Luna och Birka har haft hundkamp i mitt vardagsrum, Linus
kom förbi, och jag vet inte vars resten av dagen tog vägen...

Men jag känner att jag behöver berätta om Birkas senaste
bravad. När jag kom hem från skolan i måndags hade Birka
plockat ner en av mina fotoramar i hallen. En ikea-ram som
innehåller flera fotografier. Hon hade ätit upp hela ramen bortsett
från det som var av metall. Hon hade ätit upp alla fotografier,
bortsett från ett... Det på Fredrik. Det fick mig faktiskt att börja
garva, det är så sjukt att jag inte vet var jag ska börja. Men hon
åt upp alla foton förutom det på husse... hahaha.

Jag har ingen energi längre. Jag orkar ingenting. Ryggen går
sönder hela tiden, jag får inte i mig det jag ska, Birka har den
värsta trotsperioden någonsin och jag vet inte hur jag ska kunna
kontrollera henne längre.
Jag har en känsla av att inte passa in någonstans alls längre. Jag
känner mig dum när jag pratar med mina vänner, jag har ingen jag
egentligen vågar säga allt till. Jag brukar alltid ha någon jag vågar
öppna mig för, men nu har jag inte det. Mina tankar är så skruvade
att folk mest blir irriterade om jag pratar om dom öppet. Jag känner
mig ensam, utanför och bortkommen. Trött på att jag inte fungerar som
andra. Trött på att göra folk ledsna utan att ens förstå det förrän det är
för sent. Trött på att inte klara av det jag tagit på mig.

Jag antar att samtalet jag fick idag var det som fick bägaren att rinna över.

Jag måste säga att jag är helt otrolig på att
förvirra in mig i resonemang som jag inte kan
klara att hantera. Snurra in mig i saker och inte
hitta ut.

Och DÄR slog ångesten till.

Har Yatzi här idag på besök eftersom att husse hans
åkt till Malmö för att hänga med Amelie och Gråbrallan.
Jag är inte ett dugg avundsjuk!!!
I alla fall, dom vägrar ta det lugnt. Det har inte blivit
mycket studerande för mig idag inte... Och faktum är att
det är Yatzi som är på Birka... Mycket ovanligt...

Idag har det verkligen varit svinhalt ute. Vi snackar ca en decimeter
packad is! Vilket resulterat i ett flertal olyckor. Under min korta
visit på fastlandet hann jag vara i närheten av tre stycken som
halkade omkull. Alla äldre kvinnor. Skillnaden var att de två
första jag hjälpte upp var äldre damer och den tredje en riktigt
satkärring. De två första tackade för hjälpen, när jag hjälpte dom
komma på fötter igen och frågade om dom hade slagit sig. Den tredje,
kärringen då alltså, sa inte tack eller visade någon tacksamhet utan
tittade argt på mig och yttrade meningen:

"Riktiga flickor snusar inte!"

Sen gick hon iväg med bestämda steg. Inte okej! Jag fick lust
att kasta ner henne på backen igen! Hon hade inte behövt säga
tack, om det kändes som ett svårt ord, men inte behöver man
vara spydig åt nån när dom hjälper en?

2 damer och 1 kärring!

"The apple that don't want to get eaten will still fall off the tree..."

Vissa saker här i livet kan man inte styra över, och
det om något brukar stressa mig. Jag vill ha kontroll
men just nu känns det faktiskt skönt. Jag kan inte
styra det här. Alltså är det bara att glida med...

I måndags hade jag pitpullan här på besök, och Birka
vände ut och in på sig själv för att få leka. Men till slut
gav hon helt enkelt upp ;)